Josefin

Mina älgsteg räckte inte till. När jag kom ut från SCB såg jag bussen svisha förbi. "Tack", tänkte jag och bestämde mig för att gå tillbaka till Järntorget för att kolla när nästa buss gick. Påväg mot busshålplatsen såg jag en gammal man gå framåt med centimeterlånga kliv, som om hans ben var helt förstelnade. Jag tänkte "stackars människa" och fortsatte mot busshållsplatsen. Där fick jag reda på att det var 17 minuter kvar tills bussen skulle komma. Jag bestämde mig för att gå upp till Våghustorget, två busshållsplatser bort. När jag kommer upp till busshållplatsen kommer bussen precis. Just my luck!
Jag sätter mig på bussen som börjar åka ner mot Järntorget igen. När bussen stannar där ser jag den gamla mannen. Han har kommit ungefär 10 meter på den där kvarten som jag hunnit gå från Järntorget till Våghustorget och åka tillbaka med bussen till Järntorget igen. Nu tänker jag inte "stackare" längre utan nu tänker jag "shit vilken cooling till gubbe." Tänk er vilken viljestyrka, en gammal man vars ben som knappt orkar bära honom längre. Han skulle kunnat ligga hemma och ruttna, men det gjör han inte. Han kämpar på som om allt vore som vanligt, som om han hade all styrka i världen att klara av att gå dedär 10 metrarna. Och det har han. Även om han inte har den fysiska styrkan så har han den psykiska. Och vilken viljestyrka! Det är sånahär människor jag aldrig sluta fascineras av.